HALLUCINATIONER – hur du hanterar dem på bästa sätt
Generellt sett kan man säga att om en person har hallucinationer som påverkar hen negativt, så bör du göra ditt bästa för att byta samtalsämne och leda om hens uppmärksamhet. Försäkra hen om att du ska ta hand om den besvärliga situationen. Gå till ett annat rum om det kan hjälpa. Att spela musik kan hjälpa, liksom att titta på familjefoton eller bilder på saker hen tycker om. Att tala om för någon att det de ser inte finns på riktigt kan göra personen med LBD upprörd och frustrerad.
Enligt Mary Mittelman, forskningsprofessor i psykiatri och chef för Alzheimer’s and Related Dementias Family Support Program vid NYU Langone – http://www.nytimes.com/2016/05/03/nyregion/advice-for-alzheimers-caregivers.html:
Om hallucinationerna och vanföreställningarna inte orsakar obehag kan det vara bäst att spela med i stället för att försöka övertyga personen om att de inte är verkliga. Om de däremot orsakar obehag kan vårdgivare vilja erkänna den rädsla de orsakar och vidta praktiska åtgärder, som att ändra belysningen och miljön för att undvika eventuella utlösande faktorer. Till exempel kan ihopskrynklade kläder se ut som ett monster eller ett porträtt kan upplevas som en levande person. I vissa fall kan en läkare rekommendera en försiktig användning av läkemedel när andra åtgärder misslyckas.
Se Behandling & Viktig information under VAD ÄR LBD
CAPGRAS SYNDROM
Capgras syndrom är en irrationell uppfattning om att en bekant person eller plats har ersatts med en exakt kopia – en bedragare. Det vanligaste föremålet för Capgras syndrom är äkta makar eller fasta partners.
Experter uppskattar att upp till 17 % av personer med LBD upplever Capgras syndrom. Forskning visar att hallucinationer vid Lewy body-demens är starkt kopplade till utvecklingen av Capgras syndrom. En studie visade också att personer som behandlades med kolinesterashämmare (som ibland används för att behandla hallucinationer vid Lewy body-demens) löpte mindre risk att utveckla Capgras syndrom.
Att hantera Capgras syndrom: Vårdgivare till personer med Capgras syndrom rapporterar om ökade utmaningar jämfört med vårdgivare till personer med Lewy body-demens som inte uppvisar Capgras syndrom. Eftersom kognitiva funktioner hos personer med LBD varierar kraftigt från tid till annan är det svårt att bemöta Capgras syndrom. Ibland fungerar det att bara följa med i samtalets flöde, men vissa vårdgivare rapporterar att personen med LBD kan märka om de motsäger sig själva verbalt, till exempel om de håller med om att de är bedragaren. Eftersom personen dessutom kan tro att vårdgivaren eller en familjemedlem är en bedragare kan verbal eller fysisk aggresivitet förekomma, varför försiktighet rekommenderas när man bemöter Capgras syndrom.
Behandling av Capgras syndrom: Behandling av Capgras syndrom kräver ett försiktigt tillvägagångssätt om läkemedel ska användas. Personer med LBD löper större risk för allvarliga biverkningar av antipsykotiska läkemedel som ofta skrivs ut mot paranoia, vanföreställningar och hallucinationer. Var noga med att rapportera Capgras syndrom till din närståendes läkare för korrekt utvärdering och behandling.
Enligt VeryWell.com av Esther Heerema, MSW, 2016-02-10, https://www.verywell.com/capgras-syndrome-in-lewy-body-dementia-98556
BETEENDEFÖRÄNDRING
Se en del av en fallrapport om Vocalization in Dementia av Dr. James Galvin och Dr. Arkady Yusupov och hur beteendeförändringar kan fungera. (Case Reports in Neurology, Case Rep Neurol 2014;6:126–133, DOI: 10.1159/000362159 Publicerad online: 30 april 2014)
”Hos patienter med demens som uppvisar negativa symtom på "beteendemässiga och psykiska symtom vid demens" (BPSD) kan det vara lämpligt att använda icke-farmakologiska tekniker (dvs. omcirkulering/omdirigering). Psykofarmaka avhjälper sällan negativa BPSD-symtom, samtidigt som det försämrar patientens livskvalitet. Icke-farmakologiska metoder är fördelaktiga som förstahandsval vid negativa BPSD.”
Under undersökningen ropade patienten ständigt på sin sons namn, vilket gick från en normal samtalston till rop. Hon gav också ifrån sig tydliga grymtande ljud, vilket tycktes motsvara ökade ångestnivåer. En omdirigerings- och avspänningsteknik prövades för att få patienten att sluta upprepa ord och ropat. Patienten tilltalades med sitt förnamn och uppmanades sedan att ta ett djupt andetag och räkna till 10. Denna teknik kunde bryta ropandet i intervaller på 10 till 15 minuter. Varje gång patienten omdirigerades blev det resulterande röstfria intervallet längre och uppnåddes snabbare. Under dessa perioder var patienten klarare i huvudet och kunde svara på frågor och följa instruktioner. Dessa tekniker demonstrerades för vårdgivarna, som framgångsrikt utförde omdirigeringsteknikerna.
Vid 3-månadersuppföljningen rapporterade vårdgivarna fortsatt lindring av ropsymtomen vid ständig användning av omdirigeringstekniken. Patientens ångestnivåer och allmänna psykiska välbefinnande förbättrades avsevärt i och med att hon kunde kontrollera sina symtom. Vårdgivarens börda minskade också i takt med att ropandet minskade i frekvens och intensitet. Sex månader senare fanns ropandet kvar, men omdirigeringsteknikerna gav fortfarande fördelar genom att minska längden och volymen på varje episod. Vid 12 månader krävdes låga doser risperidon för att minska den oro som ofta utlöste ropsepisoderna. Diskussion Neuroanatomiska korrelerat till rop kan
Vi fann att omdirigerings- och avspänningstekniken fungerade omedelbart på patienten under det första besöket. Patienten kunde fokusera på sin andning, minskade sin ångest och gjorde att det repetitiva högljudda namnuppropet och grymtandet dämpades under intervaller på 10–15 minuter. Upprepade försök till omdirigering användes när patientens symtom dök upp igen. Varje omdirigeringsförsök resulterade i en längre symtomfri period, där patienten uttryckte lättnad över sin förmåga att sluta ropa. Vårdgivarna utbildades i användningen av omdirigering och uppmuntrades att använda denna metod i hemmiljön. Denna patient hade flera riskfaktorer.
Slutsats: Användningen av psykofarmaka har blivit vanlig praxis vid behandling av neuropsykiatriska symtom såsom rop. Att hämta en patient genom användning av sedativa kommer utan tvekan att hindra en patient från att ropa. Detta är dock ingen lösning på problemet på grund av allvarliga negativa konsekvenser för livskvaliteten och potentiellt negativa biverkningar. Baserat på resultaten från denna fallrapport rekommenderas den icke-farmakologiska metoden med omdirigering i ett försök att bryta mönstret som en förstahandsåtgärd och kan fördröja eller minska behovet av antipsykotiska läkemedel.