En enda själ

Min fru gick bort förra året på grund av komplikationer av Lewy body-demens (LBD). Det är naturligt att jag har ägnat mycket tid åt att fundera över vårt liv och den resa vi delade. Jag har lyssnat på många vårdare som berättar om sina upplevelser och uttrycker sina frustrationer kring omsorgen. Jag hoppas att mina tankar kan erbjuda en smula tröst och kanske en insikt på din egen resa som vårdare. Jag är inte läkare och har ingen formell expertis; jag är bara en före detta vårdare som brydde sig, precis som du.

Jag har kommit att tro att det finns tre huvudsakliga typer av vårdare för dem som tar hand om nära och kära med LBD. Den ena typen är de som antingen helt enkelt inte är ämnade att vara vårdare (det är vi ju inte alla) eller som är arga på situationen och/eller sin nära anhörig för att de utsätter dem för denna hemska sjukdom under sina glansår. Det är sannerligen en hård verklighet. Förhoppningsvis går denna ilska och förbittring över, men om inte det sker kan ett vårdboende vara det bästa beslutet för er båda. Troligtvis har du redan fattat det beslutet i ditt hjärta och vet att det är det bästa för dig och din älskade. Det är ett modigt beslut.

Nästa typ är någon som jag. Sedan min fru gick bort har många vänner och släktingar hört av sig till mig och sagt att de alltid har sett oss som "en enda person" snarare än som individer. Efter att ha läst mycket vet och tror jag att vi var "en enda själ" som fogats samman. Om du hade en liknande relation är det troligt att ni båda delade ett mycket omtänksamt partnerskap och hade många underbara stunder av att ge till mänskligheten, precis som vi. Det var detta djupa bidrag som fick mig att fråga "varför hände detta oss?". Trots det, varje morgon när vi vaknade, var mitt löfte till henne: "Jag ska göra det bästa jag kan göra" den dagen. Det gjorde jag också, även om jag ständigt letade efter någon extra motivation för att ta hand om min fru utöver min odödliga kärlek.

Den tredje typen av vårdare – och den jag hoppas nå ut till – är den som kanske kämpar med sin beslutsfattande process. Missförstå mig inte, detta är ingen lätt resa och ingen av oss har bett om den. En av mina svåraste stunder kom när hon slutade säga "jag älskar dig", ord som vi utbytte varje natt innan vi blundade. När min tid som vårdare tog slut började jag ägna mer tid åt att läsa och reflektera för att försöka förstå varför allt detta hände oss. Jag tror att jag kan ha upptäckt vad den där extra hjälpsamma motivationen var. Jag tror att min fru förberedde sig för sitt nästa uppdrag i livet: att ta hand om och lära alla dessa vilseledda själar i universum hur man blir bättre. Det var hennes gåva i det här livet. Och jag är tacksam över att ha funnits där för att hjälpa henne med den övergången. Varför det just var LBD som ledde oss hit är inte upp till mig att döma.

Om mina ord väcker någon klang hos dig och du har en särskilt svår dag, titta in i din älskades ögon, le milt och tänk på att denna speciella person valdes ut för att föra sin gåva vidare genom att hjälpa andra som de alltid har gjort. Och du fanns där för att hjälpa dem på vägen.