STÖD FÖR VÅRDARE av Susan Visconti, <br>chef för samhällsutveckling på LBD-NY

Det här är ett enormt ämne. . . det är ofta svårt att veta och förstå var ens gränser går. . . vi vill alla kunna flytta berg för våra nära och kära och se till att de får den bästa vården i världen. . . även om du kommer att vara den enda som flyttar de där bergen för att uppnå det!

Kanske kan det hjälpa att ställa några frågor till dig själv och svara ärligt:
Hur mycket tid utanför dina egna familjeåtaganden kan du lägga på vård och omsorg?? Har du unga skolbarn, tonåringar som behöver tillsyn eller vuxna, självständiga collegestudenter hemma? Hur ser det ut med ditt arbete? Heltid eller deltid? Pendling till arbetet – och hur långt bort bor den familjemedlem som du vårdar?? Hur stöttande är din partner när det gäller dina åtaganden som vårdgivare?? Finns det andra familjemedlemmar som kan avlasta när du inte har möjlighet, eller som kan ta på sig ett visst ansvar så att ni är en familj och gemenskap som delar på vården, där ni nästan kan turas om i takt med att behov uppstår??

Kommer du att kunna delta i lokala stödgrupper för att hantera utbrändhet?? Kommer du fortfarande att hålla fast vid träning, rekreation, hobbyer, egna intressen och sociala aktiviteter samtidigt som du gör allt det du behöver för att sköta ditt eget hem och din familj samt ta din mamma, pappa eller make/maka till doktorn, handleda HHA-vårdare, vara närvarande när en sjuksköterska kommer för att göra bedömningar, och finnas tillgänglig för att köpa förnödenheter och matvaror samt laga hemlagad mat som de är vana vid och gillar?? Ha uppsikt över det ekonomiska ansvaret i deras liv??

Det är så många fler frågor och ansvarsområden som tillkommer, och du måste räkna ut hur din tid, plats och ekonomi, liksom den känslomässiga och fysiska inverkan, ska samverka för att hela vårdarsituationen ska fungera i praktiken!

Det finns många böcker och artiklar på nätet, bloggar och allmänna stödgrupper över hela jorden att ta del av – men vem har den mentala närvaron eller tiden att klämma in ännu en uppgift!? Av min egen personliga erfarenhet var det först efter att min mamma hade gått bort, och jag mitt i alltihop vårdade min då sjuka pappa och min fasta/gudmor, som jag sökte upp en anhörigcoach och bokade in ett telefonsamtal en gång i månaden för att gå igenom vad som hände, hur jag klarade av det och vilka råd coachen kunde ge mig. . . och det var 12 år efter att jag började mitt liv som primär vårdgivare för både mina föräldrar och min fasta! Även om det är viktigt att behålla ett visst perspektiv under tiden är det inte lätt att göra det. . .

Alla behöver verkligen vara uppmärksamma på sina egna personliga behov och försöka väva in stärkande handlingar av omtanke för sitt eget välbefinnande och sin egen tröst mitt i allt ansvar och alla måsten. . . lättare sagt än gjort. Försök att få med en eller två nära personer i din krets som kan stämma av hur du mår och hur du hanterar situationen, och träffa dem för lite vila och återhämtning. Försök att läsa en interaktiv blogg för att få idéer och uppmuntran som hjälper mot stress. Veta att du gör så gott du kan!