Minnen av min mamma från Texas

Minnen av min Texas-mor, Mama Jean, när hon sjöng, dansade och svängde till musik är några av mina första och sista fina minnen av henne. När jag var liten pojke brukade jag titta på när hon sydde. Jag tittade upp på henne från golvet medan hon klippte, trädde och körde sin Singer med sin guldtoffla på gaspedalen medan hon sjöng och nynnade till musiken från Burt Bacharachs album – "The Look of Love", "I Say a Little Prayer", "Walk on By" – som svävade ut genom guldtrådarna i Hi-Fi-högtalaren. När jag var tolv tillbringade vi en bilresa i hennes svarta Cadillac och sjöng med till originalmusikalalbumet från Broadway med Evita. "Visst älskar du den musiken!" brukade hon säga och gungade med till "Don't Cry for Me Argentina" medan hennes högklackade sko tryckte plattan i mattan. Och hon och pappa dansade till sin låt, "More", på bröllop, i vardagsrummet och på den fyrtioåriga bröllopsdag jag ordnade för dem, tre år innan Lewy body-demens tog över henne.

Två månader efter att hon blivit ifrån sig och behövde läggas in på sjukhus och sedan flyttas till ett vårdhem, sjönk hon in i ett delvis inbundet tillstånd. De vilda hallucinationerna, övertygelsen om att hennes värsta mardrömmar var sanna och den svåra oron var borta. Skönt det. Men tyvärr var också alla trådar till en normal konversation borta. Den här nya fasen innebar att hon höll ögonen stängda nästan hela tiden. När de var öppna svarade hon med glimtar av barnslig upprymdhet, en ren glädje som påminde om det sätt jag sett henne reagera på musik i hela mitt liv.

Det inspirerade mig att skapa en spellista, "Mama Jean's Music", som var en blandning av hennes favoritlåtar från sextio- och sjuttiotalet, musikalmelodier och opera. Jag visste inte att jag ägnade mig åt musikterapi, eller att musikterapi ens var en sak. Jag var bara desperat efter att hitta något sätt att få kontakt med den person som en gång hade varit min mor.

Enligt den amerikanska musikterapiföreningen (American Music Therapy Association) är "musikterapi den kliniska och evidensbaserade användningen av musikaliska interventioner för att uppnå individanpassade mål inom en terapeutisk relation av en legitimerad yrkesperson som har genomgått ett godkänt musikterapiprogram." När jag gav mig in i mitt musikterapiexperiment var jag verkligen inte professionellt legitimerad, men jag hade en livstid av praktisk erfarenhet.

Mina amatörmässiga musikterapisessioner fungerade. Musiken förde henne tillbaka i korta glimtar. Efter att ha matat henne när hon satt i rullstol med stängda ögon placerade jag den bärbara högtalaren på hennes sattbord, vred ratten på min iPod till spellistan "Mama Jean's Music" och tryckte på play.

Mama Jean började vakna till liv.

När "More", hennes och pappans låt, spelades öppnade hon inte ögonen, men hon började gunga och nynna med. Sedan pekade hon mot högtalaren och sa: "Lyssna på det där kompet. Jag säger dig, det är bra musik." Puccinis La Bohème: "Mimis aria måste vara min favorit."

När ”High Flying Adored” från Evita började spela satte hon sig rakt upp och ögonen slog upp som på en Baby Alive-docka. LBD-demonen lämnade hennes kropp och hon var Mama Jean som pratade om den gången hon såg Evita på Broadway med pappa när hon bodde i New York medan hon utbildade sig till aktiemäklare. När hennes hjärtekrossare Hugh Jackman började sjunga ”I Go to Rio” från The Boy from Oz höll hon på att dansa ur sin rullstol. Vid varje besök väckte musiken inte bara hennes dvala, utan tog henne till en plats av glädje.

Här är grunderna för hur musikterapi fungerar, enligt American Music Therapy Association: ”Efter att ha bedömt varje klients styrkor och behov tillhandahåller den kvalificerade musikterapeuten den avsedda behandlingen, inklusive att skapa, sjunga, röra sig till och/eller lyssna på musik. . . Musikterapi erbjuder också vägar för kommunikation som kan vara till hjälp för dem som har svårt att uttrycka sig i ord. Forskning inom musikterapi stöder dess effektivitet på många områden, såsom: generell fysisk rehabilitering och att underlätta rörelse, öka människors motivation att engagera sig i sin behandling, ge känslomässigt stöd för klienter och deras familjer, och erbjuda ett utlopp för att uttrycka känslor.”

Några av låtarna på spellistan var sånger jag förknippade med henne från min uppväxt, till exempel Burt Bacharach-låtarna hon brukade spela på hi-fin när hon fortfarande sydde, och Chers ”Gypsies, Tramps, and Thieves”, som alltid tycktes spelas på radion i hennes gigantiska vita Mercury Marquis när vi uträttade ärenden under min tidiga barndom. Vissa låtar, som ”My Best Girl” från musikalen Mame, var bara för min egen skull, men jag upptäckte snart att mitt musikterapiexperiment var lika lindrande för denna otränade yrkesperson som för patienten.

Hennes kommunikations- och rörlighetsförmåga förbättrades kort under våra musikstunder. Tyvärr varade allt detta inte länge. Inom två månader förblev hennes ögon stängda, hennes händer var hopknutna i artrosknogar och musiken nådde inte fram. Om den där musikspellistan bara hade fungerat en enda gång, hade den ändå varit framgångsrik enligt min mening.

En av de sista gångerna musiken fungerade var på väg till hennes neurolog. Min iPod var kopplad till hennes Cadillacs stereo och ”Mama Jeans musik” spelades. Hon sov större delen av resan, men precis när vi närmade oss läkarmottagningen fylldes bilen av låten ”Jean” (från filmen The Prime of Miss Jean Brodie).

Jean, Jean, du är ung och levande

Kom ut ur din halvdrömda dröm…

Hon vaknade plötsligt och ljusnade upp som om en strålkastare riktats mot henne. ”Jean!” Hon pekade på sig själv. ”Det är jag!”

Musikterapi kanske inte bromsade den dödliga utvecklingen av LBD, men den gav oss den stunden. Det kan ha varit sista gången hon visste vem hon var, sista gången hon var Mama Jean.

Medverkande: Jamie Brickhouse (styrelseledamot och författare vars mamma hade LBD)

Jamie Brickhouse är författare till Dangerous When Wet: A Memoir of Booze, Sex, and My Mother, och har publicerats i New York Times, Washington Post, Daily Beast, Huffington Post, och Salon. Mama Jean avled i sviterna av Lewy Body Dementia den 14 december 2009.