Att hantera hallucinationer och vanföreställningar – del II

I det föregående blogginlägget om hallucinationer och vanföreställningar tog vi upp hur man hanterar enklare, icke-skrämmande hallucinationer och hur man undviker att förvärra situationen. Men vad ska man göra när personen med LBD upplever en hallucination som är extremt skrämmande och som till sin natur övergår i en vanföreställning som måste hanteras och avfärdas för att personen ska förbli lugn och trygg.

En person som hallucinerar ser (eller hör, smakar, känner) någonting som i verkligheten inte finns där. Det handlar oftast om synen, men andra sinnen kan också vara inblandade. En vanföreställning är en falsk tro om en situation som hålls fast vid trots alla bevis på motsatsen.

Hallucinationer som åtföljs av en vanföreställning är ofta mycket skrämmande för personen med LBD. Under sjukdomens senare skede trodde min man att hans sjukhussäng var en båt som höll på att svämmas över av vatten. Rummet var dämpat och han hade vaknat upp till denna skrämmande upplevelse. Av en händelse var det första jag gjorde att tända alla lampor i rummet, och han såg sig omkring lite förundrad. Han var fortfarande rädd till en början, men lugnade sig långsamt när jag gick runt och pekade ut ”titta, här är vår byrå, och fönstret utåt, och stolen” och så vidare. Han insåg så småningom att det inte fanns något vatten; att han var i sitt sovrum. Denna reaktion gick emot alla tidigare råd om att inte rätta personen gällande hens hallucinationer. Men ibland provar man bara något instinktivt. Om personen är skräckslagen gör du vad du kan för att försöka lugna hen och hjälpa hen att känna sig trygg.

Vissa personer upplever paranoida vanföreställningar. En gång fortsatte min man att insistera på att jag skulle visa honom mitt personbevis, födelsebevis med mera för att bevisa vem jag var, eftersom han var övertygad om att jag stal pengar från honom. På något sätt visste jag att det inte skulle hjälpa att visa dokumenten, eftersom han då skulle tro att jag kanske hade förfalskat dem. Istället satte jag mig bara ner nära honom och började tyst bläddra igenom vårt bröllopsfotoalbum och pekade först ut andra personer på bilderna och till slut oss båda. Jag sa inget mer om att han behövde mig för att bevisa vem jag var, utan pratade bara om vilka personerna på bilderna var: syskonbarn, våra syskon och så vidare. Distraktionen fungerade.

En annan gång insisterade han på att han skulle lämna vårt hem. Jag råkade av misstag börja bråka med honom och sa att det var mörkt ute, att det inte var säkert för honom att gå ut på egen hand och så vidare, genom att använda logik för att argumentera och försöka övertyga honom. Detta gjorde honom argare och argare tills han sa: ”Om du fortsätter säga så där kommer jag att slå dig på käften. Jag vill inte det, men jag gör det.” Min initiala reaktion att argumentera och övertyga honom om att han inte kunde gå ut grundade sig på min rädsla och min stressnivå. Detta tillförde negativ energi till samspel och eskalerade situationen. Plötsligt befann han sig inte bara i en vanföreställning om att han inte var hemma, utan vi var i en maktkamp.

Så jag växlade spår och blev väldigt tyst. Jag slutade lugnt att ha ögonkontakt och tittade ner på min mobiltelefon som om jag läste något. Han kämpade sig sedan upp på benen och gick ner i korridoren mot sovrummet i tron att han lämnade lägenheten. Han var där i ungefär 5 minuter. När han kom tillbaka var hela händelsen över. Han sa glatt ”hej” när han kom in i rummet. Självklart hade jag ingen aning om hur det här skulle gå, men det började definitivt lösa sig när jag drog mig ur maktkampen. Så ett litet mantra, ”lägg inte till negativ energi till situationen”, kan vara till hjälp.

Det är också en god idé att ha en eller två personer som du litar på och som kan vara till hjälp i din ”verktygslåda” för vårdgivare. En bekant person som förstår situationen och kan komma på besök medan du ”gör ett ärende” är till oerhörd hjälp. Visserligen har inte alla turen att ha någon som kan släppa allt och komma till undsättning, men om du har det kan distraktionen av en annan person ofta räcka för att dämpa situationen.

Slutligen har jag inga medicinska bevis för detta, men jag har märkt – liksom andra vårdgivare till personer med LBD – att en vanföreställning tycks ha en tidsgräns och ”brinner ut” efter ungefär 30 minuter. Jag vet inte om detta faktiskt är ett tillförlitligt faktum, men om du börjar märka ett sådant mönster hos din närstående kan det hjälpa dig att bevara lugnet medveten om att ”även detta kommer att gå över”.

Det finns vissa läkemedel som ges för att lindra denna typ av hallucinationer och vanföreställningar. Beslutet att pröva ett psykofarmaka måste dock övervägas noga av patientens neurolog, som är fullt informerad om hur allvarligt det är att skriva ut dessa läkemedel till en person med LBD. (För mer om detta ämne, se vårt blogginlägg från mars 2021, Hur antipsykotika påverkar personer med Lewy body-demens.)

Sammanfattningsvis: det viktigaste att komma ihåg när du hjälper din närstående igenom en svår hallucination eller vanföreställning är att behålla lugnet och tala tyst och stilla. Tillför inte onödig energi till situationen. Ju mer du argumenterar, desto mer kommer situationen att eskalera. Strategier som kan hjälpa är distraktion, att gå iväg en kort stund till ett annat rum eller att helt enkelt inte svara på innehållet och byta samtalsämne. Tänk på att ditt mål är att hjälpa din närstående att känna sig trygg.

Vi välkomnar kommentarer och frågor. Vad har fungerat för dig? Och kom ihåg att vår hjälplinje är tillgänglig varje dag.